>Miljö: AcceptansTest 

Your browser doesn't support javascript. This means that the content or functionality of our website will be limited or unavailable. If you need more information about Vinnova, please contact us.

Stålindustrin hittar alltid nya vägar

Anna Ponzios uppgift på Jernkontoret är att samla upp idéer som kan leda till innovativa lösningar inom allt från hållbarhet till digitalisering. En utmaning är att ta 3D-tillverkning av metaller från en exotisk och rolig lösning till en industriell process.

Foto: Stefan Bohlin

Anna Ponzio beskriver sig själv som en industriromantiker. Hon tycker att det finns något underbart med att gå omkring i de riktigt tunga industrimiljöerna, som exempelvis stålverket i Oxelösund som hon nyligen besökte.

– Sedan är det något visst med att få jobba för en traditionell och etablerad industri som ändå hela tiden förmår att förnya sig. Trots att stålindustrin ibland har varit riktigt illa ute, som till exempel efter varvs­krisen på 1970-talet, har den ändå alltid hittat nya vägar.

I rollen som forsknings- och innovationskoordinator är Anna Ponzio nu själv en av dem som ser till att stålbranschen fortsätter att utvecklas. I höstas deltog hon i ett Vinnova­-finansierat pilotprojekt vars mål var att professionalisera innovatöryrket och blev, tillsammans med tio andra personer, Sveriges första certifierade innovationsledare.

– Jag har alltid haft svårt att förklara vad min roll innebär eftersom jag varken forskar eller projektleder. Därför tycker jag att den blev mycket tydligare nu när jag klädde in den i innovationsledarbegreppet. Om jag ska försöka beskriva vad jag gör så handlar min roll om att bygga upp ett landskap där bra idéer får komma vidare så att de kan göra så mycket nytta som möjligt.

Som branschorganisation är Jernkontoret lite ovanlig på det sättet att man har en egen organisation för att leda och koordinera forskning. Det vanliga är att branschorganisationer enbart ägnar sig åt forskningsfrågor på policynivå. Jernkontorets forskning bedrivs ofta i samverkan med företag, institut och universitet och en stor del av projekten är finansierade av Vinnova eller Energimyndigheten. Anna Ponzios första kontakt med Jernkontoret skedde redan under doktorandtiden på KTH.

– Jag doktorerade inom energi och ugnsteknik och huvuddelen av forskningen genomfördes som ett samverkansprojekt inom Jernkontoret, vilket ledde till att jag blev utlånad hit några gånger. När jag blev klar 2009 hade Jernkontoret nyligen fått två större program från Energimyndigheten respektive Vinnova och för att avlasta den tekniska direktören anställdes jag som koordinator.

Stålpaljetter och slagg

Anna Ponzio berättar att hon egentligen aldrig passade in i forskarrollen där det är viktigt att man är noggrann och tycker att något blir intressantare ju mer man vet om det. Hon beskriver sig själv som väldigt nyfiken, men också som något av en slarvmaja som tycker om att hela tiden dyka ner i nya ämnen och områden.

– Därför passar den här typen av roll mig mycket bättre. Förutom att vara forsknings- och innovationskoordinator är jag även biträdande programchef för innovationsprogrammet Metalliska material. För att kunna arbeta så innovativt och effektivt som möjligt jobbar vi mycket med att få in tanken på att det ska bli något nyttigt av forskningen i alla delar av vår verksamhet, oavsett om det handlar om idégenerering, projektifiering eller att skriva en bra slutrapport.

Hon förklarar att Metalliska material stödjer stål- och metallindustrins samarbete med företag som ligger längre ner i värdekedjan. Jernkontoret har till exempel, tillsammans med ingenjörer från Sandvik, hjälpt designern Naim Josefi att ta fram en 3D-printad sko i stål.

– Han fick även hjälp av Munkforsbaserade Voestalpine Precision Strip, som tillverkar precisionsstål, med att ta fram ett extremt tunt band som blev till stålpaljetter. Paljetterna använde Naim för att skapa stålklänningar, som bland annat burits av skådespelaren Bahar Pars på Oscarsgalan och av programledaren Clara Henry under finalen av Melodifestivalen. Samarbetet med Naim är definitivt det projekt i programmet som fått störst medialt genomslag.

Enligt Anna Ponzio är huvuddelen av deras projekt lite mer svårsålda ur ett kommunikationsperspektiv. Men det finns flera projekt som har en tydlig nytta även utanför stålindustrin. Bland annat har de tillsammans med asfaltsläggare och statliga myndigheter tittat på hur man ska kunna öka användningen av slagg i asfalt för att på så sätt använda färre jungfruliga råvaror och bli mer resurseffektiva.

– Det blir oundvikligen slagg vid tillverkning av stål som kan göra nytta i samhället istället för att hamna på deponi. Projektet har visat på mycket goda egenskaper hos slaggasfalten, inte minst när det gäller livslängd och underhållsbehov. Dessutom minskar den vägbullret.

Hållbart kretslopp

Hållbarhetsfokus inom stålbranschen handlar mycket om att bli en del av en cirkulär ekonomi som bygger på kretslopp. På så sätt är stål ett väldigt bra material eftersom det är fullständigt cirkulärt och har varit det väldigt länge.

– Men när det gäller restprodukter finns det fortfarande en hel del oupptäckta innovationer. Därför vill vi skapa ännu fler effektiva utbyten med andra sektorer, säger Anna Ponzio.

Ett annat område där stålbranschen tittar på hållbara lösningar är inom användningen av stålproducenternas olika material. Materialfrågor är ofta flaskhalsar för att möjliggöra ny teknik, som exempelvis energiteknik eller andra hållbara teknologier, förklarar Anna Ponzio.

– Jag tror inte att det finns några gränser för vilka innovationer vi kan bidra med i framtiden inom det här området. Många av de material som de svenska ståltillverkarna producerar, som till exempel SSAB:s höghållfasta stål, har potential att bidra till många hållbara lösningar framöver, säger hon och fortsätter:

– Skapar man till exempel material som klarar en högre temperatur kan man höja temperaturen i en förbränningskammare, till exempel i värmekraftverk, och på så sätt öka verkningsgraden. Och använder man lättare stål i bilar kan man bygga bort vikt från dem, vilket i sin tur leder till minskad bränsleförbrukning.

Klimatfrågan ligger högt upp på stålbranschens agenda och Jernkontoret håller just nu på att ta fram en klimatfärdplan för hur den ska bli fossilfri. Anna Ponzio berättar att det är ett område där mycket forskning måste göras under kommande år, och då framförallt för att ersätta masugnen som är den största utsläppskällan för koldioxid. För att lösa koldioxidfrågan gick LKAB, SSAB och Vattenfall samman för två år sedan och bildade projektet HYBRIT vars syfte är att ersätta kol och koks med vätgas.

– Vägen mot att bli fossilfria är en långsiktig process som kräver mycket teknikutveckling och stora investeringar. Det är därför det är så viktigt att vi tar de här stegen redan nu.

Kommunicerande kullager

Stålbranschen har även lagt in en extra växel vad gäller digitaliseringen, som sedan förra året är ett nytt teknikområde på Jernkontoret. Här vill man samla företag och institut för att forska om allt från big data och datamining till virtuella fabriker och smarta produkter.

– Vi pratar mycket om materialdata och om att ha koll på var materialen hamnar för att på så sätt ha möjligheten att hämta tillbaka dem i kretsloppet. Genom spårbarhet kommer man att kunna skapa många spännande nya tjänster. Man kan till exempel tänka sig att man i framtiden kommer att leasa stål för att sedan få tillbaka det, vilket skulle vara ett stort steg mot en cirkulär ekonomi, säger Anna Ponzio.

Hon ser framför sig hur man skapar smarta produkter där materialet har en identitet, vilket gör det lättare att hålla koll på dem.

– Ett litet kullager kommer till exempel kunna säga till när det är inne på sin sista suck och kan då bytas ut innan det går sönder. Det kommer att vara väldigt spännande att se vad digitaliseringen kommer att skapa för nya möjligheter och affärsmodeller i framtiden.

Som Anna Ponzio var inne på tidigare är också additiv tillverkning, som även kallas 3D-printing, ett annat spännande spår inom branschen. I vanlig stålproduktion skalar man av materialet genom att svarva bort eller klippa ut det, medan man inom additiv tillverkning bygger upp materialet med en lager på lager-teknik. På så sätt uppstår en helt annan produktionsprocess som i sin tur förändrar förutsättningarna för tillverkning. Samtidigt kan man skapa produkter som inte är möjliga med den gamla tekniken.

– Vi har tekniken, men nu är utmaningen att ta 3D-tillverkning av metaller från en exotisk och rolig lösning till en industriell process. Printar finns det som sagt redan men utvecklingsbehoven är fortfarande många. Inte minst när det gäller att förstå metallurgin. I Sverige är vi väldigt bra på att tillverka metallpulver. Höganäs är till exempel världens största producent av järnpulver, och många av de stora spelarna i världen har verksamhet i Sverige, som idag tillverkar en dryg fjärdedel av allt metallpulver i världen.

Enligt Anna Ponzio har additiv tillverkning varit ett ganska spretigt forskningsområde med många olika aktörer och dålig samordning. Därför har Metalliska material skapat en färdplan för hur de ska stärka Sveriges position inom området så att de får ett tydligt grepp om vad som behöver göras för att forskningen ska röra sig framåt.

– Det kommer att hända mycket både inom additiv tillverkning och digitaliseringen på kort sikt, men de riktigt stora förändringarna som kommer att förändra branschen kommer att ta längre tid.

Text: Sara Schedin

Anna Ponzio

Ålder: 43 år

Familj: Make och två barn

Bor: Rissne i Sundbybergs kommun

Utbildning: Ingenjörsexamen från Politecnico di Milano och en doktorsexamen från KTH

Karriär: Började på Jernkontoret direkt efter studierna. Är nu forsknings- och innovationskoordinator och biträdande programchef för innovationsprogrammet Metalliska material.

Senaste kulturupplevelse: Just nu lyssnar jag på ljudboken The Righteous Mind av Jonathan Haidt som handlar om moralpsykologi och -filosofi. Den utmanar min övertygelse om att vi är förmögna att handla moraliskt enbart med utgångspunkt i rationella argument. Att bli utmanad är nyttigt – och en förutsättning för att vara innovativ!

Det driver mig: Nyfikenhet och möjligheten att göra saker på nya sätt. Jag är en sådan som kan gå runt och önska att det sker en omorganisation.

Fritidsintressen: Handarbete. Jag tycker om att sticka och virka. Just nu är jag inne på att skapa egna örhängen.

Om för- och nackdelar med svenskt innovationsklimat

Fördelar: Vi är väldigt bra på att samarbeta mellan akademi, institut och industri. Inom stålbranschen finns en väldigt etablerad och förtroendefull relation mellan de olika aktörerna.

Nackdelar: Om man tittar på offentligt delfinansierad forskning finns det en tendens att släppa projekten när de får sitt beslut. Vi kunde vara bättre på att jobba mer integrerat med hela processen och följa våra projekt ända in i mål, speciellt de projekt som inte har en tydlig beställare av resultaten.

Last updated 11 October 2019

Page manager: Karin Wallton