Motverka diskriminering med innovation

Rebecka Gustin

Det var i höstas när #metoo-rörelsen briserade som Rebecka Gustin fick nog. Hon hade precis läst uppropet "Med vilken rätt" där kvinnor inom rättsväsendet vittnade om omfattande sexuella trakasserier och övergrepp inom det juridiska systemet. Nu kände hon att något behövde göras.

– Jag blev extra upprörd av att det till och med inom rättsväsendet som ska stå för någon form av moral fanns så grova övergrepp, säger Rebecka Gustin. Men samtidigt hade problemet genom #metoo kommit upp i ljuset. Helt plötsligt var det okej att prata om det här systematiska förtrycket och det fanns en vilja att göra något åt det.

Själv hade Rebecka Gustin, som är socionom, och hennes man, som jobbar inom it–branschen, länge diskuterat hur man skulle kunna använda digitalisering för att skapa ett mer socialt hållbart samhälle. När hon hade nattat färdigt barnen den kvällen frågade Rebecka Gustin sin man om det inte var dags att förverkliga de tankarna i form av ett #metoo-hackaton.

– Han sa ja på en gång. Det här var en rörelse och ett tillfälle vi inte kunde missa!

Jobba fram ideér

Tillsammans med en arrangörsgrupp drogs planerna igång, via inbjudningar i olika Facebook-grupper och från mun till mun spreds informationen och den tredje februari deltog cirka 90 personer i ett heldagsevent med målet att jobba fram idéer som kan vara med och lösa de samhällsproblem som #metoo har belyst.

– Det var så häftigt att se alla dessa män och kvinnor som var så taggade och som jobbade på så intensivt för att tillsammans göra skillnad. Det måste ha varit en av de bästa dagarna i mitt liv!

Idéerna som kom fram rörde alla möjliga områden, från appar där skolbarn ska kunna rapportera trakasserier direkt till elevhälsoteamet till karttjänster som ska belysa att sexuella övergrepp sker överallt i samhället.

– Det var roligt att det var en väldigt blandad grupp med allt från programmerare till arkitekter och socionomer, något jag tror är väldigt viktigt om man ska lyckas med social innovation. Samhällsproblemen vi står inför är så komplexa att de inte går att lösa om vi tänker i stuprörsformat.

För att idéerna ska kunna förverkligas kommer arrangörsgruppen att ordna ett post-hack där teamen ska kunna jobba vidare med sina idéer.

– Vi pratar också med olika delar av näringslivet, det civila samhället och akademin för att se om det går att hitta samarbeten för att realisera idéerna i större skala, säger Rebecka Gustin.

Själv är hon övertygad om att social innovation har en viktig roll att spela när det gäller att lösa olika former av samhällsproblem.

– Det har ett jättestort värde för samhället på lång sikt, men det är inte den här typen av innovation som ger hög ekonomisk vinst till ett företag. Därför behöver det utvecklas nya mätvärden för vad som är en framgångsrik innovation så att inte de här idéerna riskerar att utestängas från de innovationsmiljöer som finns idag.

Mer jämställt med innovation

För #metoo-hack är långt ifrån den enda initiativet för att lösa olika former av diskriminering genom innovation i Sverige idag. Vinnova har till exempel sedan fyra år tillbaka en utlysning kallad Normkritisk innovation.

Sophia Ivarsson

– Utgångspunkten är att det behövs innovation för att Sverige ska nå de jämställdhetspolitiska målen, säger Sophia Ivarsson, ansvarig för utlysningen på Vinnova.

Hittills har utlysningen stöttat ett 70-tal projekt inom olika områden. Till exempel vet man att barn med funktionshinder har svårt att delta på idrottslektionerna i skolan eftersom gymnastiksalar och redskap är skapade utifrån de mest rörliga barnens nivå. Därför pågår nu ett projekt där forskare och företag tillsammans med barn tar fram nya idrottsredskap som kan passa alla. Men normkritisk innovation är ett nytt fält och enligt Sophia Ivarsson det finns mycket kvar att göra.

– Vi har lagar som ska skydda mot diskriminering, vi vet att många organisationer jobbar efter dem, men vi vet också att det inte räcker. #Metoo-upproret visar verkligen på behovet av innovativa lösningar för den här problematiken.

Text: Karin Aase